Hemma igen

Tiden har gått snabbt och det har nu gått nästan en vecka sedan jag kom hem från min underbara resa. Som jag i början av min sista vecka anade så gick den sista tiden oerhört snabbt och plötsligt var jag hemma igen. Visst var det skönt att komma hem, som det alltid är när man har varit iväg. Men jag kommer att sakna Milano och jag kommer definitvit åka på språkresa igen.

En språkresa var för mig ett perfekt sätt att blanda nytta och nöje. En aktiv semester där man knappt får tid att känna sig uttråkad men där man ändå gör något nyttigt av sin tid. Att gå i skolan varje vardagsförmiddag var enbart roligt. Varje dag lärde jag mig något nytt som jag direkt kunde testa på min lediga tid. Dessutom träffade man människor från hela världen som blev nya vänner och bekantskaper. Att på detta sätt uppleva, i mitt fall, en storstad och samtidigt komma närmare stadens invånare, dess kultur och dess språk är ett tillfredställande sätt att semestra på. Nästa gång jag åker till Italien så kommer jag känna mig mindre som en turist och mer som en italienare. Jag kan nu gå på restaurang på italienska, beställa ett hotellrum, ta tåget till en annan stad, fråga om vägbeskrivning....allt på landets eget språk. Det är en fantastisk känsla.

Eftersom mitt plan tillbaka till Sverige gick sent på lördagen så hängde jag med på skolans dagsutflykt som denna dag gick till Lago di Como, känd för att bland annat George Clooneys hus är beläget här. Mindre känt är att vetenskapsmannen Alexander Volta var härifrån. Vi var ett litet gäng på 10-12 personer som guidades av Valentina som ansvarar för utflykter och aktiviteter på skolan. På morgonen tog vi tåget cirka 1 timme norrut och anlände nyfikna till den lilla stationen i Como. Stationen ligger precis vid sjön så när vi klev ut från perrongen bredde denna vackra bergsjö ut sig framför våra blickar omringad av höga berg. Staden var mycket vacker och här var betydligt färre människor än i det stora Milano.

Efter att ha ätit lunch i solen på en lokal pizzeria så tog vi oss upp till bergsbyn Brunate som ligger ovanför Como. För att komma upp ta man en bergsbana med ett lutande tåg som får det att kittla i magen när man klättrar uppför bergets sida. Valentina berättade om en japanska student som blev förälskad i Brunate och därför hyrde in sig i ett hus här uppe. Varje dag pendlade han sedan till skolan i Milano.

Utsikten var fantastisk trots den svaga dimma som täckte sjön och gjorde att det var svårt att urskilja alla detaljer. Solen sken dock på oss ovanför detta täcke. Jag fick det dock lite stressigt på vägen tillbaka då jag var tvungen att ta 16.16 tåget tillbaka till Milano för att hinna ta bussen till flygplatsen. Halvägs tillbaka mot bergsbanan fick jag lämna gruppen och anlände halvspringandes till bergståget som 30 sekunder senare stängde dörrarna och tuffade ner mot Como. Eftersom jag inte exakt visste när detta bergståg skulle lämna Brunate så kan man säga att jag hade flyt.....

Det är svårt att sammanfatta dessa 2 veckor i några ord så jag låter den text jag hittills skrivit tala för sig själv. Jag lämnar er därför med en sista bild och tackar för ert intresse! På återseende!

Firenze

Från Milans stora tågstation, Stazione Centrale, har man en utmärkt utgångspunkt till en mängd trevlig italienska städer. I fredags tog jag tåget till Florens för att besöka den skola vi samarbetar med där, även den Leonardo da Vinci. Florens ligger mindre än 3 timmar bort och på vägen dit passerar man Bologna.

Florens är en fantastiskt vacker stad men många historiska och kulturellt betydelsefulla byggnader. Det är en, i jämförelse med Milano, relativt liten stad och det är lätt att ta sig runt till fots. Även under hösten är det mycket turister i staden men högsäsongen är under sommaren. Från tågstationen är det en kort promenad på 5 minuter till man står framför den enorma och mycket vackra duomen. Därifrån kan man med en fiorentinsk glass i handen strosa ner till floden och betrakta Ponte Vecchio på nära håll. På andra sidan floden stiger landskapet och därifrån har man en utmärkt utsikt över hela staden.

Skolan i Florens är inhyst i en mycket gammal och historisk byggnad mitt i centrum. I en del klassrum finns fortfarande gamla och vackra takmålningar. Skillnaden gentemot skolan i Milanos moderna lokaler är slående. I Florens får man historia och gammal kultur i en liten och mysig stad. I Milano får man modern kultur, storstadspuls och design.

Efter ett dygn i Florens återvände jag till min, för denna resa, stad....

Piove

Regnet faller ner i stora blöta droppar och förvandlar stadens gator till blanka speglar i natten. Det började redan på tåget mellan Florens och Milano. Jag vaknade från min slumrade sömn och plötsligt var den blå himlen bytt mot ett mörkgrått tak. Regnet piskade fönsterrutan och träden utanför böjde sig för den starka vinden. När jag klev ur tunnelbanan denna lördagskväll och klev ut på Milanos blöta gator var jag inte den enda som verkade tagen av detta plötsliga regn. De som däremot verkade ha studerat vädret var de många paraplyförsäljarna som dök upp i var och varannat hörn.

Innan jag klev upp i lägenheten gick jag gatan upp mot centrum för att hitta en bit mat. Jag passerade förbi fyllda caféer där besökarna inte verkade vara missnöjda med det nya vädret. Livsnjutarna gav inte vika för ett tillfälligt regn utan protesterade stolt med en tänd cigarett och en uppslagen tidning, väl skyddade under de parasoll som tidigare i veckan hade skyddat mot solen. Efter att ha slukat min pizzabit gående i regnet klev jag in på ett barcafé och beställde en cappuccino stående vid bardisken. Detta café var av ett klassiskt snitt, kristallkronor, glasskåp fyllda med mängder av vackra bakelser, långa rader av sprit mm. Barmännen, välklädda äldre herrar med fluga och vit skjorta, serverade bakom disken. Cappuccinon var utsökt, den bästa jag druckit, kanske någonsin. Efter att ha sugit i mig de sista dropparna gick jag till kassan och betalade. 1,30 euro, fantastiskt!

Nöjd och glad gick jag genom ett avtagande regn hem till familjen. De var inte hemma när jag kom hem men anlände strax därefter. Jag tackade ja till en té med citron och satte mig mycket nöjd framför tvn i mitt rum. Italien är en fantastisk tv-nation, alltid något dumt underhållningsprogram, det kan man lita på. Och i mitt fall kan inte något tv-tittande förknippas med dåligt samvete eftersom det alltid innebär en lektion i detta språk. Underbart!

I jakt på grönskan

Milano är en stor stad. Därmed har den också en stor stads alla fördelar men tyvärr också nackdelar. Bland nackdelarna finns den tunga trafiken och avgaserna denna medför. För att fly innerstadens luft ett tag så gav jag mig igår iväg till en av alla de parker, stadens oaser, som finns runt centrum för att jogga. Jag tog Metron (underligt att åka tunnelbana iklädd gympakläder) till Cadorna strax väst om centrum. Jag var inte ensam om att vara ute och röra på benen denna soliga söndagsförmiddag. Parken var fylld av joggare, söndagsflanörer och andra livsnjutare som hade kommit för att andas parkluft. Nöjd efter ett par varv i parken återvände jag till lägenheten för att äta frukost...

Halvtid

Jag har nu varit här halva min tid och nu kommer allt gå väldigt fort. Bäst att suga i sig så mycket språk som möjligt innan jag återvänder hem. Hur mycket har jag då lärt mig? Jag skulle säga att jag har lärt mig mycket. Jag försöker prata så mycket jag kan och använder inte engelska om jag inte måste. Jag har tidigare läst italienska 1 år på komvux. Det var en kvällskurs med lektion en gång i veckan. Eftersom jag sedan tidigare talar franska hade jag en ganska bra grund inför denna vistelse. Men nu har jag kommit i gång att tala och det är underbart. Jag vill ha mer!

Men vid nya språkkunskaper vänjer man sig fort och man jämför inte alltid med vad man en gång kunde utan man jämför med den rådande stunden. Detta ger en känsla av att man står still vilket leder till frustration. Det är mycket energikrävande att ge sig in i ett språk. Man möts av ständigt nya hinder. Det gäller att inte ge upp för belöningar dyker upp när man som minst anar det.

Skolan är superb! Min lärare, Sabrina, är pedagogisk, strikt och snäll. Hon är duktig. Klassen verkar vara jämn även om vissa är duktigare än andra. Vi går ständigt igenom olika områden i språket och blandar grammatik med muntliga övningar i grupp, praktiska övningar och lekar. Allt är välorganiserat. Det bästa med språkresa är dock inte skolan utan att man genast kan ge sig ut i den riktiga världen för att pröva det man lärt sig. Ute bland italienarna, på caféer, i butiker, på gatan mm, lär man sig massa nya saker. Man lyssnar, man tolkar, man förstår, man härmar.

Jag måste åka iväg på språkresa igen, jag undrar när?

Men nu återstår en hel vecka av innehållsrika lektioner och händelsefulla dagar i denna norditalienska stad.

Mi piace molto la vita italiana!

Koreansk opera

Igår blev jag inbjuden till en koreansk afton hemma hos Hong Chi, en koreansk student som går i min klass. Hong Chi bor i andra ändan av stan (nordöstra) i förhållande till skolan. Hittills har jag gått omkring väldigt mycket men nu blev det lite väl långt så jag tog en buss från Il Duomo. De många designskolorna i Milano lockar många asiatiska studenter och hos Hong Chi var vi 8 koreaner, en amerikanska, en brasilianska, en ukrainare samt en svensk. Det blev en fantastisk afton.

Under en övning i klassrummet framgick det att Hong Chi vill bli sångare. Han är ganska stor och har förmodligen den mörkaste röst jag hört. Med ett stort skratt får han mig att tänka på "Min granne Totoro" (http://www.filmtipset.se/film/min-granne-totoro/5065.html) av Hayao Miyazaki. En stor, mjuk jättesnäll varelse. Jag visste dock inte att han hade en fantastisk operaröst. Så efter måltiden, som bestod av riskaksgryta, kyckling i mängder, små risrullar samt kycklingsoppa, ville alla att han skulle sjunga. Hong Chi ställde sig i ett hörn av rummet och satte igång. Rummet vibrerade av hans enorma röst och sången måste ha hörts över hela kvarteret. När Hong Chi, under applåder, tackade för sig var det dags för nästa korean. I tur och ordning sjöng sedan ytterligare tre koreanska tjejer opera så det stod härliga till. En fullständig överraskning och jag började undra om alla koreaner har en naturlig operabegåvning. Tyvärr hade vi icke-koreaner inte mycket att kontra med men det gjorde inte så mycket.....

Super-Ibra!

Dagens sportrubriker präglas av gårdagens stora fotbollsmatch, Inter-PSV i Champions League, samt lagets super-svensk. Inför matchen har det diskuterats en hel del om att Zlatan är i toppform och just nu är den italienska ligans bästa spelare. Men i Champions League har det gått sämre och fram till igår väntade alla på Zlatans första mål i årets Champions League. Det blev två.

San Siro är en enorm skapelse som mer liknar ett gigantiskt rymdskepp än en fotbollsarena. Det var en mäktig upplevelse att glida igenom rigorösa säkerhetskontroller och kliva ut på läktaren. Matchen var superb och redan efter 15 minuter hade Zlatan ordnat 1-0 på straff. Publiken sjöng ZLATAN....Ibrahimovic....ZLATAN....Ibrahimovic...

När superstjärnan sedan i den 30e minuten lobbnickar över PSVs målvakt för 2-0 exploderar stadion återigen. Andra halvlek blir trots stor ledning för hemmalaget en fartfylld tillställning med otroligt vackert spel, mycket tack vare utvisningen på Inters Chivu.

En mycke fin kulturell upplevelse....

Klotter mm....

Vid det första intrycket är Milano ingen fantastiskt vacker stad. I vissa kvarter är slitaget ganska dominerande. Går man omkring i stadsdelen Navigli i sydvästra Milano är mycket nerklottrat och tyvärr är mycket av det inte så vackert och kreativt. Navigli genomkorsas av kanaler som för många år sedan användes som transportleder. Tidigare hade många delar av Milano dessa vattenvägar. De som nu finns kvar skulle kunna utgöra fantastiskt gemytliga kvarter. Tyvärr gör slitagen och klottret att det i allfall dagtid inte ser så fint ut överallt. Dock är kvarterenfyllda av barer och här trivs också konstnärerna och bohemerna och det är klart att de skulle flytta vidare om kvarteret skulle bli fint och dyrt. En ansiktslyftning skulle också kosta enorma summor skattepengar och de försvinner nog på en hel del annat. Jag har dock inte varit här under kvällstid vilket tydligen ska vara suveränt med alla små barer och klubbar. Jag får återkomma om det...

Riktigt fina kvarter hittar man bland annat strax väster om Piazza del Duomo i centrala Milano. Imponerande sekelskifteshus, kullerstensgator med spårvagnar och vackra gatulampor, visst är det en vacker stad!

Un giorno di cultura

Det finns några saker man ska se i Milano; Il Duomo, operahuset La Scala, L’Ultima Cena av Leonardo da Vinci, en fotbollsmatch med någon av Inters två stora lag på San Siro. För att se Leonardo da Vincis berömda målning måste man boka biljetter några månader i förväg. Lyckligtvis arrangerar skolan besök ibland. Denna morgon var en sådan dag.

Vi var en andaktig liten grupp studenter som samlades utanför Santa Maria delle grazie denna soliga tisdagsmorgon. Biljetterna delades ut och vi slussades in genom glasdörrar in i kyrkans inre. Det var en imponerande syn som mötte oss där inne. I en av kortsidorna täcker denna målning hela väggen. Konstverket är ganska slitet men med tanke på att den målades för över sex hundra år sedan och har överlevt en mängd krig är den ändå ganska välbevarad. Jag måste medge att det verkligen ser ut som lärjungen närmast Jesus, Simone, ser konstigt kvinnlig ut. Spännande tanke.

Väl ute i ljuset skyndade jag mig till skolan, försenad för andra dagen i rad.

Angående en av de andra kulturella måstena i denna stad ska jag ikväll till San Siro för att se Zlatan och Co spela Champions League mot PSV Eindhoven......

Finalmente a Milano...

Packlistan blev slutligen klar och väskorna blev packade. Tyvärr var flyget från Stockholm försenat en timme men till slut stod jag med allt baggage i hand utanför Bergamos flygplats några mil utanför Milano. Inflygningen var magnifik. Det var en molnklar kväll och jag satt och tittade ner på de norditalienska städerna vars upplysta vägnät liknade enorma kretskort. Här och var såg man lysena från små bilar som liknade ensamma lanternor på ett hav av mörker.

Klockan var strax innan tio på kvällen när jag klev ut i den ljumma septemberluften och jag insåg att jag behövde ringa min värdfamilj och meddela att jag var sen. Som uppvärmning på det kommande samtalet så köpte jag en biljett till flygbussen och gick därefter undan en bit för att undvika att italienska öron skulle höra mina fraser. Samtalet gick dock bra och jag lyckades förmedla att jag skulle anlända en smula sent. Inga problem! Signora gav redan på telefon ett trevligt intryck och jag satte mig på bussen betryggad.

Väl på bussen frågade jag min granne om jag var på rätt buss, en fråga som hon kunde ge ett jakande svar på trots att hon inte var milanes. Det visade sig att hon var en sociologistuderande modell från Litauen som för tillfället arbetade i Milano (förra vecka var den stora modeveckan, en vecka som tydligen bjöd på mycket kallt och regnigt väder). Hon visade mig även vägen till tunnelbanan och visade vilken linje jag skulle ta för att ta mig till värdfamiljen innan hon sa hejdå.

Jag klev av tunnelbanan vid Porta Genova och promenerade genom ganska tomma men lugna kvarter fram till 25, Corso Genova. Signora visade sig vara en jättegullig och pratsam dam med en liten tioårig dotter med ett stort leende. Efter ett glas vatten och en massa italienska (jag är lite förvånad över mig själv) sa vi god natt och jag kröp ner i en skön, mjuk säng i mitt eget rum. Buona notte.

Dagen efter anlände till skolan en smula försenad efter att ha missbedömt kartan ganska rejält. Efter ett nivåtest som började bra men hade en övermänsklig avslutning blev jag placerad i någon sorts medelgrupp bland de lägre nivåerna. Wolfango, som är skolans direktör, visade mig runt och Sanda på skolan följde mig till klassrummet där lektionen var i full gång. Ciao, ciao, sono Christopher, sono svedese. Klassen består av en bra blandning studenter från världens alla hörn, vi är kanske 12 stycken. Japan, USA, Brasilien, Tyskland, Ukraina, Korea mm. Skolan är suveränt fräsch och modern.

När dagens lektioner var klara gav jag mig ut för att utforska Milanos gator. Vädret var toppen, 20 grader och sol. Cafélivet lever i Milano...

Snart dags att packa...

Jag har bestämt mig för att åka på språkresa. Senaste gången jag var iväg för att läsa språk utomlands var på hösten efter att jag hade gått ut gymnasiet. Då gick resan till Aix-en-Provence i södra Frankrike. Jag stannade i 4 månader men har många gånger efteråt önskat att jag hade stannat längre än så, det var en av de bästa upplevelserna jag haft i mitt liv. Att för första gången åka utomlands helt ensam, att bo för sig själv, att uppleva en ny stad, ett nytt land och ett nytt språk. Det var många upplevelser som gjorde starkt intryck på mig och som också lade grunden till de val i livet jag därefter gjorde.

Jag har arbetat med språk och språkresor i sammanlagt över 2 år nu. Det är en fascinerande värld som jag inte skulle klara mig utan. För mig är språk lika med kunskap, framgång och glädje. Känslan av att kunna tala andra språk, att förstå vad folk runt omkring en säger när man befinner sig utomlands eller bara att kunna beställa en kaffe på ett café i Paris är underbar. Jag talar dagligen med studenter i alla åldrar och skolor runt om i hela världen och vet att det är viktigt att kunna kommunicera. Det bästa är att det aldrig är för sent att lära sig nya språk och att man aldrig kan lära sig för många. Nu har det blivit dags för mig att ta mig an italienskan.

Nu på söndag tar jag därför flyget ner till Milano för att gå en italiensk språkkurs på 2 veckor. Jag tänker design, cafè och pasta. Vi får se om det stämmer. Det har alla fall blivit dags att packa.

Så här ser min packlista ut hittills:

- Kamera
- Sneakers
- Kavaj

Den lär bli längre......